Kom nu Ketchup så går vi!

Gud befriar från slaveri, du är inte fången...du är fri!

Jag har aldrig tänkt på mig själv som kristen. Jag ber inte, jag går inte i kyrkan förutom vid bröllop, begravning och dop. Jag tänker inte speciellt mycket på Gud. Jag har inte konfirmerat mig och har riktigt dålig koll på vad som händer i bibeln. Självklart kan jag en del av det som berättas i bibeln eftersom man läst om det i skolan, men inte alls så mycket som jag egentligen skulle vilja veta. Jag borde nästan helt enkelt sätta mig ner och läsa på om kristendom och bibeln i största allmänhet. När jag går till kyrkan som tex vid dop och det är dags för att sjunga psalmer så kan jag knappt en enda och bönen ska vi inte tala om.....den läser jag rakt av längst bak i psalmboken. Man borde ju tycka att jag lärt mig den vid det här laget. Så sammantaget borde jag ses om en dålig kristen människa....om jag nu är det.

För det är just det. Jag har alltid tänkt att jag ändå tror, men jag har aldrig varit speciellt aktiv i min tro. Därför har jag nog tänkt att jag inte är kristen. Men när jag väl går till kyrkan och närvarar vid en begravning så känner jag det som att det finns något större. Jag tror på att gifta mig i kyrkan och jag vill gärna döpa mitt framtida barn där. Vem är det egentligen som bestämmer om jag är troende/kristen eller inte? Det är nog bara jag själv som tror att det måste vara på ett visst sätt för att man ska kunna räknas som troende. Förutfattade meningar om att den som tror går till kyrkan på söndagar, ber aftonbön och aldrig svär.

Jag tittar på serien "Åh herregud" med Jonas Gardell som pratar om Gud och sin tro. Det är spännande med religon och något faschinerar mig när Jonas berättar. Något inom mig väcks och jag känner att jag gärna vill tro. På något större. Att allt har en mening.